Tillbakablick April 2015!
2015..
I april för et år sedan var jag sängliggandes. Jag kunde inte ta mig upp ur sängen pågrund av smärtan. Jag försökte ta mig till skolan en par dagar men den var dömt att misslyckas. Jag försökte genom att hoppa på kryckor men det gick en kvart sen fick jag åka hem. Jag sov bort mina dagar efter höga doser tabletter och smärta. Jag hade inte en aning om varför jag hade så ont eftersom at vi inte hade gjort en röntgen. Mina vakna timmar bestog av att ligga i värme för att musklerna skulle bli mjuka och jag skulle bli av med lite smärta. Jag låg under massa filtar och värmefiltar vilket var jätte mysigt. Jag är så glad över att mina katter fanns med under denna tiden. Dom sov med mig på dagarna och höll mig sällskap.
Innan jag skulle få besöka min läkare så var jag tvungen att genomgå en MR röntgen. Den går till så att man åker på en brits in och ut ur en tub i ungefär 40 minuter. Jag som lider av klaustrofobi tyckte att det var jätte jobbigt eftersom att man inte får röra på sig och ligger helt isolerad.
En bild tagen precis innan jag ska röntgas..
Efter röntgen var jag inte lika glad utan ville bara ut i friska luften..
Under läkarbesöket fick jag höra att min skada går att träna bort och att man inte kan ha så ont som jag påstår att jag har. Läkaren ville inte operera mig och tyckte att jag skulle gå på tabletter och sjukgymnastik för att lindra smärtan. Jag trodde ju att jag äntligen skulle få hjälp men så var det inte. Läkaren var även väldigt stressad.Jag kommer ihåg att jag vart väldigt ledsen när vi gick därifrån för att jag hade trott att jag skulle få hjälp. Under april månad fick jag åka till akuten ett par gånger pågrund av att jag hade få fruktansvärt ont. Vi skickade brev till min läkare och ifrågasatte hans beteende och varför han hade sagt som han sa att 7% av Sveriges befolkning har denna åkomman. Jag trodde ju att jag skulle få hjälp men nae så var det tydligen inte.
Jag började ta kontakt med den skolan jag hade sökt till och informera dem om att jag skulle börja och att jag inte visste något om framtida operation eller hur jag skulle få hjälp om jag ens skulle få det. Redan då vart allt väldigt rörigt.
Jag började ta kontakt med den skolan jag hade sökt till och informera dem om att jag skulle börja och att jag inte visste något om framtida operation eller hur jag skulle få hjälp om jag ens skulle få det. Redan då vart allt väldigt rörigt.
Jag var så ledsen över min läkares bemötande att jag som sagt skrev ett brev och förklarade mina känslor. Han fick lite dåligt samvete och skickade en remiss till en klinik i Stockholm som gör diskprotesoperationer då han ansåg att det skulle hjälpa mig. Jag pratade länge med honom i telefonen och han förklarade hans åsikter men även att han rekomenderade denna kliniken. Efter att jag hade fått kontakt med denna kliniken trodde alla att jag skulle vara opererad och klar innan sommaren och innan jag började ettan på gymnasiet men så vart det ju inte rikigt...
De var inte riktigt nöjda med första röntgen så jag fick göra en till så här är en bild ifrån när jag och min pojkvän väntar på att jag ska få komma in. Jag har hög som ett hus på morfin vilket tydligt ses på mina ögon, haha.
På valborg skulle vi gå för att titta på brasan men kom inte mer än till torget som ligger typ 200 meter från mitt hus. Jag hade så ont att jag svimmade på vägen till Bysjön där brasan skulle vara. Vi fick gå hem lika fort och åka in till akuten där jag och mamma spenderade ännu en natt.. Jag hade kramper och mina ben hade totalt domnat bort. Åh, hoppas denna valborg blir bättre..
