Operationsberättelsen, 18 maj
Vid klockan 06.00 kom nattsköterskan in och väckte mig o mamma så att jag skulle hinna duscha med descutan för sista gången. Kändes lagom kul eftersom mitt hår precis hade hunnit torka från kvällen så var de bara på't igen. Jag fick inte äta nån frukost eftersom att man va tvungen att fasta från 24.00 natten innan men jag fick lugnande för att inte stressa upp mig inför op och andra tabletter mot smärta. Den sista duschen va värst att göra för jag frös så mycket på morgonen och man fick inte ha vattnet på när man skrubbade sig så vart riktigt frusen. Handdukarna man skulle torka sig med var heller inte särkilt varma och bekväma. När jag va klar fönade mamma mitt hår och flätade det så de inte skulle vara ivägen.
Runt 07.00 var vi klara med alla förberedelser då hade jag stödstrumpor, engångs trosor och en operations-särk på mig bara, som dessutom var på tok för liten, haha. En sköterska kom in och smörjde in mina armveck med emla eftersom att han senare skulle sätta nål/infart precis innan jag åkte till operation. Vid 08.00 satte han nålen i höger armveck och jag fick antibiotika för att motverka risken för infektion. 8.10 rullades jag till operation. Jag fick säga hej då till mamma o pappa på rummet eftersom att de inte fick följa med.
Två sköterskor körde mig i sängen till våning 3 där jag skulle opereras. Det såg ut som att komma ner i en källare och dörrarna var som de dörrar som används till kassavalv. När de öppnar dörrarna kommer de två männ och en tjej och hälsar på mig. De visar sig sedan vara min narkosläkare, kärlkirurgen och en operationssköterska. Jag får ställa mig upp och gå in i ett rum där operationsbordet finns. Operationsbritsen såg ut som en gynekologstol där jag fick ligga och ha benen isär på stöd eftersom att dom skulle gå in genom magen kunde jag inte ligga platt. De fanns även stöd för armarna så man låg som en stjärna, haha. När jag lagt mig kommer ännu en kvinna med full operationsmundering och ger mig ett varmt täcke som var jätte mysigt, jag var verkligen så frusen innan.
Narkosläkaren sätter sig vid min högerarm och strutar in vätska i infarten som satt i armvecket. Han sa att de va antibiotika och att jag inte skulle somna på de. Han frågar mig vad jag vill jobba med o jag svarar att jag vill jobba för djurens rätt sen somnade jag. Han lurade mig alltså eftersom att han visste att jag tyckte narkosen va skrämmande. De sista jag minns är att de sätter en syrgasmask för munnen på mig.
Jag vaknar upp på uppvaket och fattar inte att jag är opererad. Jag var så sömnig och helt borta. Jag fick lite information av sjuksystern som jag tror hette Karin. Hon sa att det hade gått bra och att jag skulle få ligga kvar på uppvaket till klockan 4. Min första fråga till henne va om jag hade kateter, haha. Jag var så nyfiken på de, och svaret vart ja. Jag undrade även över vad klockan var och den va halv 12 när jag vaknade första gången. Jag somnade sedan om och vid halv 2 kom mamma och pappa för att kolla att allt var okej och att jag mådde bra. Jag bara grät av lycka och lättnad under tiden de va hos mig. Att efter flera år få slippa smärtan i ryggen va underbart. Jag vaknade och hade ingen nervsmärta och jag kan säga att jag verkligen inte saknar smärtan. Jag har i ungefär 2 års tid haft nervsmärta 24/7 den har varit där som en demon hela tiden. När jag sover och när jag är vaken. Vissa dagar va den bättre, andra dagar sämre men den fanns alltid där. Under dessa år har mina ben somnat så fort jag he satt mig ner eller lagt mig. Hela min underkropp alltså under naveln har kunnat kännas bortdomnat bara jag har suttit en stund. Även de va plötsligt borta. När jag vaknade kunde jag känns mina ben. Jag kunde inte annat än gråta av lycka men även lättnad för att allt gått så bra.
När mamma och pappa hade gått fick jag ställa mig upp för första gången vilket var lite som Bambi på hal is, haha. Jag vart väldigt illamående och yr så jag fick lägga mig igen och andas syrgas tills de släppte efter. Vid halv fyra fick jag komma tillbaka till mitt rum eftersom att allt hade gått så bra. Jag smyglyssnade på rapporten Karin sa till de som hämtade mig från min avdelning. Karin sa att jag var väldigt lättsam och att jag hade sån vilja att komma upp redan då. Under kvällen kom min kirurg och sa att operationen hade gått otroligt bra. Jag hade bara blött en deciliter blod och de hade varit enkelt att göra ett bra jobb. Det kändes skönt att höra de orden. Han sa även att jag inte får svanka från och med nu och att jag måste vara stenhård med mina övningar för att detta ska bli bra. "De som ligger i pillerburken för ryggsmärtan, är töjövningar" sa han. Jag är verkligen så taggad och känner skillnad nu varje dag sen operationen på hur mina muskler töjs.
Bilderna nedanför är ifån när jag precis hade vaknat upp på mitt rum, på resan hem, ifrån dagrummet på avdelningen och ifrån när jag borstar tänderna vid mitt gå bord lite filosofiskt och när jag vart riktigt trött på mamma för att hon skulle ta kort på mig precis hela tiden.
Det var min berättelse, tack för att du läste! Kram Kram <3
Inez säger:
Bloggadress: http://mazraegangall.se
Tack för att du delar med dig! Hoppas nu det är bra! :)